Jag hade först tänkt benämna dagens överskrift med ett enkelt frågetecken (?) men nu blev det som det blev.
Å andra sidan börjar skolan i morgon, det tas inte direkt emot med öppna armar och fest, men trots detta måste man maka sig dit. Vardagen börjar, vardagen fortgår. Jag är inte av den sorten som ogillar min vardag som sådan utan det är mer så att någon gång slinker det, trots brandvägg, in en tanke om vad jag egentligen håller på med? Den klassiska tankegången: Behövs detta? Vad har jag för nytta av detta, vad fan? Tro det eller ej, men denna tanke infinner sig allt som oftast på matematik lektionerna. Men sedan är det mesta relativt och därav måste man jämföra. Jag menar, tv-spel vs. matematiska kunskaper, en klar och bråkig seger till matten. Senast denna tanken slog mig, för det var faktiskt ett tag sen jag hade matte nu, var för två dagar sedan. Jag läste en presentation av en snubbe som skrev något i stil med: "Ålder: 28 år, jäkla vad tiden går, åren bara springer iväg...". Jag själv, snart 17 bast, tänkte att den textraden vill jag slippa skriva framöver. För den raden eller kommentaren är något av en standard hos folk med åldersnoja. Huruvida jag har drabbats av en tidig åldersnoja låter jag vara osagt. När man är sedan på ålderns höst faktiskt kan njuta av sitt liv och inte behöva känna att det fart förbi en som MC's drive-in, då har man lyckats. Det är iaf. mitt mål. Som jag förövrigt satte nu.

Vad den rubriken vill säga är att vi (människor, homo sapiens sapiens, kottar) är så djävulskt tjuriga. Vi kan helt enkelt inte vara nöjda över vädret. Vi ödslar hela våren till att spekulera huruvida det kommer bli en solig sommar eller en regnig sådan. Kvällsblaskorna, som förövrigt inte benämns här, skriver allt som oftast att just denna sommaren kommer bli den bästa på flera år. Vilken sensation, den annalkande sommaren kommer bli den bästa i mannaminne. Kom igen, bättre kan ni! Jaja, det var en del av min kärlek till dessa sagolika tidningar. Min poäng ligger i att när sommaren sedan kommer och vi väl får bemöta vädrets makter själva så klagas det, även om vädret är "bra". Antingen är det för varmt och för lite regn eller är det för mycket regn och för lite värme. Regnar det, ja då smiter vi iväg till andra breddgrader och är det stekande värme så klagas det även på denna. Snart börjar vi väl manipulera "väderzoner" alá Kina. De undertecknad stör sig mest på är bönderna. Denna yrkesgrupp är då tamejfan aldrig nöjda över vädret. Jag undrar vad de tänkte på när de sadlade om till bönder. Torka, översvämning, torka, dålig skörd, vargar(?), översvämning... Vargar är väl förövrigt snart bort jagade från Sverige. 

Allvarligt talat, ryck upp er.

Oj oj, nu blev det en otroligt konstig struktur på sidan. Som ni ser så kom dem gamla inläggen överst, självklart.

Till en början ska jag be er stackars läsare om ursäkt för dålig uppdatering här på baskerbo. Eller iaf. från min kant. Fredrik däremot har varit något mer produktiv och aktiv måste jag erkänna. För att återgå till topic så tänkte jag slänga in något som jag tror alla vi dödliga varit med om eller lider av. Ei saa peitää, Må ikke tilldekkes, Får ej övertäckas, dessa varningar har jag nog suttit och läst en sisådär oberäkneligt många gånger. Jag talar om ett element och om en toalett. Jag talar om ett beroende om att ständigt behöva ha något att läsa när man sitter och gör sådant groteskt som att sitta på en water closet. Huruvida du som läsare lider av detta eller ej är för mig en gåta men jag tror då inte att jag är ensam om detta missbruk. Vad som helst, en liten parfym burk (Eau de toilette), en tvålförpackning från Änglamark (Flytande tvål/såpe), eller den berömdaDassboken går bra att läsa på bara sålänge jag har något att läsa. Texten kan vara skriven på alla möjliga språk, bara det är text. Tror nog att jag kan rabbla upp hela numret till Änglamarks konsumentkontakt.

 

Att kalla detta en tvångstanke tycker jag är fel, det är snarare ett behov. Jag lider av ett likartad problem vid frukostbordet fast denna gången är tillgången på läs-material betydligt bättre. Hur många sitter inte och läser mjölkens-baksida? Jag vet att ni sitter och skäms över kunskapen om att veta hur mycket protein en deciliter mjölk innehåller. Inget att skämmas över alls. Nu har jag kommit ur garderoben med mitt ständigt återkommande missbruk. Låt oss kalla detdassläsofili.

Tack för i dag. 
D.

Gudrun Skyr-man, en gång i tiden tillhörande (v) och för närvarande medlem i Feministiskt initiativ (Fi).

Med den inledning hade jag tänkt att skriva om feminism i dagens inlägg.

Hur som helst, innan jag börjar måste jag klargöra för er att jag inte är någon direkt motståndare till feminism då jag i grunden är en genuin socialist. Emellertid har feministerna gått totalt överstyr i min mening. Dem har givit sig på helt fel saker och lagt energi på fel ställen. Eller vad sägs om ”Fru Gårman-förslaget” som numera även har blivit verklighet. Vi i Växjö har tom. fått den stora äran att få vår första ”Fru Gårman-skylt” vid den nya vägen vid brandstations-backen. Förövrigt kan man ju undra när det kommer en man, eller kvinna om ni så vill, med en kraftig rondör så att inte alla överviktiga människor känner sig kränkta pga. Gårman's otroligt smärta kroppsbyggnad. Eller varför inte en rullstolsbunden Gårman/Rullman? Är det detta man kallar sandlådepolitik/feminism?

Det är så patetiskt så jag vrider mig i plågor. Men en annan fråga jag ställt mig själv är hur de ska dela upp det här med ”Herr-” vs. ”Fru Gårman”, ska de dela upp det hälften hälften runt om i landet eller de båda på varje enskilt ställe. Jag vet inte om de tänkt på det men på ”cykelvägsskyltarna” är det faktiskt en herrcykel på bild och vidare är också ”vägarbetsskyltarna” beklädda med manliga arbetare. Det här är så befängt så jag vet inte vad. Hur ska man kunna ta de seriöst efter något sådant här? Många frågor, få svar.

 

Som sagt innan: gör om, gör rätt. Vi skyr (Fi) snart.

 

Cheers / Daniel.

Nu sitter man här i sommarens ljuvaste tider och skriver ett blogginlägg. Magkänslan säger mig att något är fel. Ska man gå ut eller bara dricka ett glasProviva® till, det är frågan. Hursomhelst så kör jag vidare på ett blogginlägg helt enkelt. Eller enkelt vetifan om det är egentligen. För att återgå till mer väsentliga ting så ska dagens yber-inlägg handla om principers vara eller icke vara. Daniel, idag även undertecknad, är en stark principgubbe. För att handplocka en av mina favoritprinciper så valdes ”fjäsk” aka. rövslickeri. Det är nog också en av de starkare av dem. Frågan jag ofta ställt mig själv angående detta med mina principer och just denna fjäsk-princip är om jag vinner på det själv eller å andra sida förlorar på det. Egentligen spelar det mindre roll för mig, då jag mår bäst av att inte släppa på mina principer en tum. Men just den tanken gör mig kluven, ska man behålla sina levnadsregler eller släppa på dem enbart för egen vinning? Jag hatar moral, då det kan vara båda enkel, dubbel, trippel och frippel(!), eller quadruppel som det så fint namngetts.

 

Om man ska leta en antonym till principgubbe så måste det bli något i stil med flexibel-gubbe. För flexibel är det minsta man är som principgubbe (nu får jag säkert en feminist hängandes i hälsenorna, så principgumma√). Eller man kan givetvis vara flexibel ändå, bara det att man inte släpper på just dem punkterna man bestämt sig för att hålla fast vid.       För att försöka hålla fast fötterna vid jorden och inte bli något av en eremit så måste man kunna släppa på sina principer när man mött sin överman eller om ni så vill ; överkvinna. Min kära moder är av sådan rang - hon vinner över mina principer allt för ofta... Hon är också ensam om att ha lyckats med denna bedrift. Jag hoppar tillbaka till fjäskhatet igen, efter terminens slut slog det mig att om jag använt lite gulligt snack och lite onödiga komplimanger så hade min slutpoäng sett annorlunda ut. Men det är ju bara lösa spekulationer från min sida som saknar källor men med en gnutta intuition.

Fingertoppskänsla gott folk, fingertoppskänsla. Det blir får bliva dagens episka epilog.

 

På återseende!

DanQ.

En första hälsning, med andra ord ett första intryck. Jag lider av ett problem som jag vet och också tror många där ute lider av. Eller problem kanske är fel att kalla det, men jag hittar inget bättre ord i mitt vokabulär atm. Dilemma låter nog bättre förresten, men hur som helst. För att komma till sak (saken?!) så tänker jag på en första träff med en människa du tidigare aldrig hört talas om. En främling.

På seder vanliga svenska manér skakar man oftast hand med personen. Och man utbyter sina namn. Det är där mitt problematiska dilemma infinner sig. Man har så fullt upp med att registrera allt ifrån personens i fråga utseende till att få sin egna mun att röra på sig att man totalt glömmer bort att ta åt sig något namn. Tio sekunder senare och personen som man mött har gått sin väg har man fullständigt tappat namnet på denne. Vart är den sociala kompetensen?

Jag tror verkligen inte att detta handlar om ointresse gentemot sin mötande utan mer att man har så fullt upp med att sitt egna intryck ska vara så välartat som möjligt att man inte hinner med någon namn reggning. Jag har försökt tänka på detta under ett flertal första-träffar med människor, men utan vidare framgångar.Om någon därute sitter och ruvar på några tips är dessa varmt välkomna att höra av sig till mig.

 

Med det sagt är även dagens inlägg slutfört.

Nu har jag en flickvän som väntar på mig. Ciao DanQ.

Nu ska jag ta tillfället i akt och skriva ett inlägg. På dagens agenda står det:skryt.
Skryt är något jag hyser ett stort agg emot. Med det sagt använder jag inte mig utav det heller, 
självfallet. Nu är det ju inte så att jag skapat detta hat från grunden, utan det är mina kära päron som bidragit, som med mycket annat, med sin beskärda del av detta hat. Därav är min grund lagd. Eftersom att detta är en officiell och formellt lagd blogg så ska jag inte hänga ut några namn. Men män, dagens fråga lyder som följer: Vad är det som gör att folk skryter?
Att ge sig själv självberöm och sedan vänta på stående ovationer och avundsjuka ögon kan inte vara normalt. Som min kompetenta blogg-kollega tagit upp tidigare men i annan form (bdb) tror jag att även detta faller vidbekräftelsemaniska tröskeln. Har jag förslagsvis köpt en ny bil och självklart en dyr sådan måste min närmaste omgivning få reda på det snarast möjligt. Eller?
Vad vinner jag på att sprida detta? Med nämre eftertanke - Inte ett satans korvöre.
Men trots detta finns det människor som är så pass odugliga och egenkära att dem använder sig utav skryt. Frågan som återstår är hur man ska bemöta en skrytgud, jag har en ideé och en snäll sådan, man använder sig av den välkändaignoransen. Som man brukar säga om troll på internetforumen, ge fan i att mata dem. Även skrytgudar ska behandlas likartat.
Ärade läsare, tänk på detta nästa gång ni träffar en skrytmåns.

För att citera min kära fader:

Troll: Min pappa har en Porsche och en Mercedes.
Josen: Jag fyller år i februari. 
Troll: Va?
Josen: Precis, du hörde. 
Troll: *Kapitulerar*
Josen: *Njuter*

Nu ska jag fortsätta mitt tuffa jobb, Puss D!

Ha hopp, kände att det var dags för en uppdatering efter en lång tids frånvaro. Med närmare eftertanke är det fanimej rekordlång skolkning från bloggierandet.

Huh, jag ska idag göra ett försök att skicka ut en moralkaka till er läsare. Då ej sagt att jag alltid har rätt, utan detta är vad jag trixar och blixtrar med i min hjärnstation. Minst sagt.

Dagens underlag blir otrevliga människor – arroganta människor, även kända som rena as.

Definiera arrogant ; människor som anser sig vara av högre rang (level) än vad personen i fråga egentligen är, självsäkerheten och självbilden är lyft till skyarna med andra ord.

Sådana personer värdesätter jag fiskmås, och jag har fobi mot fåglar.

Ordet empati finns inte i dessa sammanhang. Solidaritet kan dem nog inte ens stava till. Här handlar det om att sänka människor som redan ligger. Ett exemplariskt exempel (Huh?) är folk som bara hälsar när dem själva är på humör för att sänka sig så lågt som att hälsa på någon som egentligen är av lägre dignitet än dem själva. Ett annat exempel är folk som skiter fullständigt i hur en person mår eller behandlas bara dem själva vinner på det. DET är arrogans. DETär social kompetens fiskmås.

Dessa inkompetenta, auktoritära avskum är mitt livs stora missräkning. Så som Fredrico anser att hela världen är i en konspiration mot honom anser jag att dessa arroganta människor är i en enda stor konspiration mot mig.

En av mina teorier är att dessa personer så småningom kommer, bit för bit, bli renodlade psykopater. Om dem nu inte redan är det vill säga. Jag har mina misstankar...

 

Det finns någon härlig klyscha som lyder att man ska tro gott om alla människor man träffar. Jo visst, det är väl en sund tanke, men själv har jag börjat tvivla på den principen. ALLA människor är inte godhjärtade och det krävs ingen smartguy för att inse det. Sedan krävs det heller ingen smartguy för att upptäcka arrogans. Den är tydlig som den är.

Ett annat klischéartat uttryck är ju: Äpplet faller inte långt ifrån päronträdet. Och det stämmer förbannat bra i detta fallet.

 

För att summera det här väldigt kortfattat så ska jag säga att mitt livs stora uppgift härmed blir att göra dessa personers liv så jävligt det bara kan vara, fast samtidigt även försöka undvika dem. Och jag hoppas även du hoppar på samma tåg!

 

Puss, din arroganta sate.

/D.

Jo ett brådskande inlägg angående ryktesspridning och även lite moral, enligt traditionella manér.

Mitt otroligt säregna - och i eget tycke ganska roliga rykte - är för tillfället att jag tydligen ska bli pappa. 16 år och farsa. Låter som en b-film alá AV-media som är mening att man ska visa på sexualkunskapen i fyran. Allting startade med att jag drev med några i min klass att jag skulle bli pappa, på ett sådant där självklart, ironiskt och väldigt tydligt sätt. Min nytillkomna kusin på 3 månader hade förstått att jag var oseriös, mer än vanligt. Jag skrattade lite åt tanken på att dem skulle ta det hela seriöst och flög vidare.

 

Men sedan går det en vecka, cirkus, och jag får ett glatt och lika påverkat samtal av min bror. Han drar någon vals som liknar ; 'Vad fan, det kom fram några och sa du skulle bli farsa, stämmer det?'

Jag förklarade läget och han susade nöjt vidare in i dimman. Som om detta inte skulle vara nog så fick jag två stycken sms dagen efter som innehöll samma fråga. Och även denna gång förklarade jag läget och så var det avklarat.

 

Mitt problem och ilska ligger inte i att folk tror att jag ska bli farsa utan det absurda i att sprida saker om personer. Källkritik i alla ära, gott folk! Om vi nu ska se faderskap i dessa ”unga” åldrar som en misär och hemsk grej, som jag faktiskt tror att folk som sprider sådana här rykten hoppas på att man tycker, är det åt fanders. För vem vill sprida ett rykte som är roligt och lyckligt för den person som ryktet handlar om? - Det är fanimej inte många.

Nu är detta fallet/ryktet i mina ögon sett ganska komiskt och som jag bryr mig kalaspuff om. Fast då det krävs två för att dansa tango så måste jag avvärja detta rykte. Och för att göra er, jag kallar er ”spridare”, besvikna så hade jag faktiskt också brytt mig kalaspuff om fallet hade varit så att jag faktiskt skulle få äran att bli farsa.

 

Det är inte OK att leva i andras olycka, så länge det inte är skadeglädje vill säga. Man måste hitta en bra nivå som man kan principiellt följa sedan. Njäea, jag kräver bättring! Någon som visar vart skåpet ska stå. Frivilliga?

 

Cheers, Daniel!

Såså, nu var det slut på juldagarna och all mat som medföljer. Dagens inlägg ska inte handla om någon Melodifestival eller liknande, kände att rubriken drog tankarna åt det hållet. Istället ska jag ta upp mänskliga-andra-chanser. Liknande otrohet, svek, besvikelse och så vidare. Som normal basis utgår jag från mina tankar, inte dina. Hur som helst så är undertecknad extremt insnöad på att människor får en chans. Och jag tummar inte på något. När jag möter en person så har personen den chansen på sig att bli väl ansedd eller avskydd, dock inte helt stämplad faktiskt. Skall tillägga att detta gäller första gången jag träffar personen i fråga. Min princip grundar sig på ; varför personen skulle vara annorlunda andra gången vi möts än första gången? Man kan ha en dålig dag, visst, men då får det vara en Dålig dag med stort D. Detta kanske låter som om jag har en fientlig inställning till nya personer, men så är inte fallet för fem yen. Trångsynthet i all ära, men jag anser enbart att den bygger på mitt egna människokännande och erfarenheter.

Godkväll! Tror det eller ej, men jag saknade all tänkbar motivation till att uppdatera bloggen i går. Inte alls särskilt oväntat. Hur som helst så sitter jag här i detta nu och komponerar ihop detta inlägget. Som ovan nämnt i det första inlägget skulle jag rabbla upp saker som jag anser vara mot min levnadsväg och här kommer det första: Stavfel, särskrivningar och onödiga förkortningar.

Jag ska börja om min vacklande bloggkarriär med en ny blogg och ett lika nytt namn. Huruvida namnet i sig har någon dold mening och historia låter jag vara oskrivet. En presentation av mig som enväldig skribent känns överflödig och jag hänvisar istället till min och vår allas Facebook.